Onsdagen den 3 november 1926, klockan 5 på morgonen började min resa. Mycket snö hade under den senaste tiden fallit, varför det var svårt att komma fram på vägarna. De var plöjda men det hade varit lite trafik de senaste dagarna. Jag skulle med första tåget till Göteborg och Gustav på Östängen skulle skjutsa mej till stationen. Vi körde med lastbil eftersom den var kraftigare att gå i den djupa snön. Det gick ganska bra och vi var vid stationen en god stund innan tåget gick. Bertil på Snickaregården och farsan var med. Bertil han var med till Göteborg för visering av pass enär han också fått Amerikafeber. Så kom tåget och då var det att få fatt i väskan, säga adjö och kliva på. Det började snöa lite och bli ruskväder. Vid middagstiden var vi i den stora staden Göteborg, det första som skulle uträttas var: Bertil hade med en ”slanke” smör som han skulle till fru Svensson på Övre Husargatan med. Fru Svensson var vid tillfället inte inne varför vi vände ut för trapporna igen men när vi kom ut på gatan så kom hon. Se god dag, och så vidare blev det. Var så goda och bliv med upp. Vi vore ju inte tröga att bjuda förstås. Vi blev bjudna på middag både den dagen och dagen därpå med. Sedan det var klarat ”gick vi på stan igen” som det heter på göteborgska. Så var det hotell, vi gick först till ett, och sen till ett annat, men vi tyckte att de var för dyra så vi gick så till ett hotell Sweden på Postgatan och där slog vi oss ner. Vi satte in våra reseffekter och så bar det ut igen.

Sen till Svenska Amerikalinje, där jag skulle ordna med biljetten, samt fick befallning att infinna mig på hotell Hembygden följande dag mellan 12-2 em samt hämta biljetten på fredag klockan 3-4 samt vara vid Betongskjulet å nya kajen klockan 9 lördag morgon. Det började lida mot kvällen och vi hade inte mera att uträtta den dagen, så vi gick ner över Västra Hamngatan ett slag och fick ögonen på en fotografs skylt. Ett foto skulle väl inte vara så dumt.

Vi knallade upp till gubben, frågade först om han kunde göra i ordning korten till fredag kväll, jo då, vi kammade och snobbade oss så mycket vi kunde och in på stolen och satte oss. Han var snart i ordning med sin apparat, ett knäppande så var det ”all right”. Klockan var nu 7 och vi var trötta så vi knallade upp till vårt hotell, käkade lite av den matsäck vi hade med oss hemifrån och sedan lade vi oss att sova.

Nästa dag, torsdag, när vi hade kommit upp och i ordning gick vi till Länsstyrelsen för Bertils pass, det var ju snart klarat. Sen var det Vita Stjärnlinjen angående råd och anvisningar för Bertils visering. Klockan gick, den var snart 12 och då skulle jag till hotell Hembygden. Jag gick dit, Bertil gick till vårt hotell och väntade till dess jag kom tillbaka. När jag kom till hotell Hembygden, papperen upp, kläderna av för läkarundersökning, två stycken läkare. Det var snart över och så fick man en lapp att man hade varit där. När jag kom tillbaka så var det tid att gå till fru Svensson och äta middag. Ja, det var inte så dumt, både billigt och bra. Resten av dagen gick vi bara och såg oss omkring. Fredag. Bertil skulle visera den dagen så vi gick båda till konsulatet. Det tog hela förmiddagen, det var rätt många som skulle visera den dagen. Därifrån gick jag och hämta biljetten, växla penningar etc. Vid sjutiden skulle vi hämta våra foton och då gick vi dit. Så var vi ju inne på andra ställen och som jag inte kommer ihåg.

Lördag morgon skulle alla passagerare vara samlade vid linjens kontor eller vid Betongskjulet. Linjen har stora öppna bilar som de brukar köra med, men den hade redan kört då jag kom dit så jag tog en hyrverkets coupé ned till hamnen. När vi kom dit så fick jag säga adjö till Bertil och ge mig med de andra, upp för trapporna och ställas i kö för läkarbesiktning, sedan i kö för ombordstigning. Biljetterna skulle visas och det tog ungefär tre timmar innan man kom ombord. När man nu fick klara allt så fick man krabba sig över landgången och på båten. Man fick gå och ha alla sina papper i handen för man hann inte stoppa ner dem emellan var gubbe som skulle se dem. Nu fick man se och få fatt i sin hytt. Jag fick min åt fören i båten, nr 354 bädd C, underbädd. Det var en 4-personershytt, men vi var endast tre. Hyttkamrater: a) Gösta Lindher från Landeryd i Småland, b) Gunnar Persson från Trönninge i Halland, en svenskamerikan, en tyst en som aldrig sade ett ord och var lite högdragen. Den andre var däremot mycket livad.

När ombordstigningen var klar ringde klockan och landgångarna hissades upp, musik och sång ”Du gamla Du fria”, några grät och några sjöng och det var ett fasligt oväsen. Jag klev upp på översta däcket akterut. Hade sikte på Bertil och han på mig så länge vid kunde urskilja varandra. Ångaren bogserades ut av två motorbåtar. Klockan var 12.04 då ångaren ”DROTTNINGHOLM” lade ut från hamnen. Göteborgs skolbarn marscherade förbi förande den svenska fanan under sång och musik. Mycket folk hade samlats vid hamnen för att vinka av emigranterna. När båten bogserats tillräckligt långt ut för att gå för egen maskin blåstes med ångvisslan tre gånger och trefaldigt leve för Sverige utropades av passagerarna och så började fortsatte färden västerut. Så var det middag, klockan ringde, alla stormade i trapporr och korridorer för att få sig en plats vid bordet. Jag hamnade olyckligtvis i matsalen akterut, som jag inte var berättigad till, jag hörde ju till matsalen i fören, men det gick ju bra i alla fall för ingen märkte det. Bordsplats 194 vid tredje bordet akterut å vänstra sidan. Det var en kamrat där Gustav Bergström, skriven i Moo socken, annars boende i Uddevalla, svåger med Karl Davidsson från Jaren. De andra bordskamraterna var okända och förblev så. Maten på båten var rätt bra, frukost klockan 7.30, middag 12, kaffe 2.30 och supé klockan 6.

Den första dagen, dvs lördag, åt jag middag men till kvällsdags så kände jag mig inte riktigt bra. Jag förstod att det inte gick att äta något, åt inget förrän söndag kväll och sen på måndag började jag bli bättre och började äta. Jag låg inte så det var inte så farligt, däremot var det många andra som inte var ur hytten från det att de gick in på lördagen tills de såg New Yorks hamn. På båten fanns att det lite av varje att köpa, äpplen och apelsiner men allting var väldigt dyrt. Öl, 50 öre glaset, eller snapsar 50 öre för 5 centiliter, det är ju nästan ingenting. Blev under resan bekant med några pojkar: en från Närike, Torsten Åhlén som reste till South Dakota, en från Brunsberg i Vermland som reste till Chicago m fl. Bussiga pojkar allihop men så var det också några gastar också ombord. Från Bohuslän var det en 5-6 stycken, det var en från Hamburgsund och en från Krokstad som jag kände. Det var visst över 600 passagerare i alla klasserna. Det var 160 finnar ombord, de flesta gick till Canada, det var riktigt livat med en del av dem. Gubbarna hade stora gula stövlar på sig, de hade med sig hela familjen en del. De spelade fiol och dansade nästan jämt. Så var det en estländare, en riktig spole, som gjorde spektakel och levde galning med alla i synnerhet damerna, det var den roligaste vi hade ombord. Han var ganska styv att sjunga men det var på ryska han sjöng, han kunde endast finska och ryska. En gumma som var 82 år var också ombord, hon skulle ända till Los Angeles, Californien. Ävenså en gubbe som var 77 år som reste över Atlanten för 15:e gången. Han skulle nu resa till Ford för att där få något arbete, sopa eller plocka papper. Han hade varit över hela Amerika, vilken plats man än nämnde så hade gubben varit där. Jag vet inte om han ljög. Han skulle tjuvåka på Amerikas järnvägar nu för en sådan gammal bryr man sig inte om.

Åkte över Dannville, Harper, Attica på lördag förmiddag och det var solsken och varmt väder. Det var slättland som om man såg ut över Atlanten. Capron, Wargnoka klockan 11.50, vidare över ökentrakter med pyramidformade berg. Woodvart, Pampa klockan 5.20 och Amrillo på kvällen. Köpte kaffe där. Tåget stannade nämligen en stund för att passagerarna skulle få köpa lite till livs enär ingen restaurangvagn var med tåget.

Var nu i New Mexico, tåget stannade i Gallup och vi skulle där köpa frukost. Stannade hos en moster där några dagar och fortsätter sedan till Kalifornien. Här är nästan lika varmt som om sommaren hemma. Ja, nu vet jag snart inget mer att skriva om denna min resa. Den har gått väldigt bra, det är ju en dryg bit, ungefär 7.000 mil. Det är ett dygns järnvägsresa härifrån till Victorville, alltså har det tagit mellan 16-17 dygn från Göteborg. Jag få be ärade läsare av denna berättelse att ha överseende med skrivaren, för det första: svenskan för den kan jag inte riktigt, och för det andra har jag en amerikansk skrivmaskin och på den finns inte alla bokstäverna med, å, ä och ö saknas (jag får sätta över med en penna). Detta är skrivet i New Mexico, jag har ju inget att göra så tänkte jag sätta ihop en skarve berättelse.

Gallup, New Mexico, USA, november, tisdag den 23, 1926.

Carl Andersson Hälsningar till läsaren

Detta kort togs dagen efter att John i Högvakten kom hit, 9 december 1928 i Bel Air, Hollywood. Med på bilden är Karl Andersson, John i Högvakten, Karl Pålsson och en norrlänning. Bilderna kommer från Karl A:s fotoalbum.

Vid Mohawe desert, Här ser du min automobil, är den inte ful va?

Här ser du cementfabriken där jag arbetar. Men det är endast hälften, den byggnaden vi gör nu och två stora till är inte med på kortet. Southwestern Portland Cement Company, Los Angeles California

Med på detta kort är John, en dansk och Erling Hedén.
Men jag kom ej med själv för jag tog kortet!