EMIGRATIONEN TILL AMERIKA

Den registrerade emigrationen från Sverige till Nordamerika uppgick till cirka 1.2 miljoner människor under åren 1860 – 1914, detta av en befolkning på ca 4 miljoner. De flesta av dessa var unga människor mellan 15 – 35 år. Av dessa beräknas ca 200 000 personer ha återvänt till hemlandet. Sverige var i förhållande till sin befolkning en stor emigrantnation Orsaken till utvandringen var framför allt dåliga försörjningsmöjligheter i första hand på landsbygden. Av tradition var det äldste sonen som skulle överta gården och övriga söner fick söka sin utkomst på annat håll. Den svåra missväxten på 1860-talet satte fart på utvandringen framför allt från Småland och Värmland.

President Lincolns lag från 1862 om fri jord och den enorma expansionen inom industrin var några bidragande faktorer till emigrationen från Sverige till Amerika. Ett resultat av den svenska hungern efter egen mark blev att, 1920, mängden svenskägd mark i USA motsvarade 2/3 av all odlingsbar mark i Sverige. I vissa counties som Chicago, Isanti och Kanabec i Minnesota var nästa all mark svenskägd.

Ett band av svenska småbruk växte också upp runt de nya järnvägarna.Möjligheten att kunna kombinera jordbruk med arbete på järnvägen eller för ett skogsbolag var viktigt för de fattiga svenskarna.

Järnvägskungen James Hill citeras så här: ”Ge mig snus, whiskey och svenskar och jag skall bygga en järnväg till helvetet”.

 

 

Resan

Den svenska massemigrationen skulle inte ha varit möjlig utan de svenska järnvägarna och den organiserade passagerartrafiken över Atlanten. Vid denna tid fanns det inga svenska fartyg som transporterade folk direkt från Göteborg eller Oslo till New York. Svenskarna måste därför använda tyska eller engelska båtar. Emigranternas resa började med en tågresa till Göteborg eller Oslo och därefter båt till Hull. Därifrån åkte man tåg till Liverpool eller Glasgow där man steg ombord på en båt som tog emigranterna till New York. Hela resan Göteborg – New York behövde inte ta mer än tre veckor på 1870-talet. Resan var ofta en stor påfrestning för de resovana emigranterna. Sjösjuka och den dåliga maten gjorde inte saken bättre. Många upplevde resan över Atlanten så obehaglig att de bävade för att göra om den i andra riktningen. Albert Gustafsson från Västeröd *2 berättar i sin dagbok om vedermödorna på båten och till dess att man nådde destinationen i Amerika.

 

Ellis Island

Första och andra klasspassagerare fick stiga iland i New York *4 .Emigranterna i tredje klass fördes med sitt pick och pack över på färjor och fraktades till Ellis Island. Under toppåren, när många skulle genom maskineriet, hände det ofta att emigranterna fick vänta ett antal dagar ombord på atlantångaren, beroende på att det helt enkelt inte gick att hantera mer folk just då på Ellis Island. I den stora registerhallen fick de gå i smala fållor och visa upp sig för läkarna, som gjorde en snabb besiktning och tittade efter synliga defekter. Om de fattade minsta misstanke om sjukdom, så märktes personen med ett kritmärke på kläderna, olika för olika sjukdomar. För den, som lyckligen gick igenom hela processen och kom ut i andra änden med tillstånd att resa vidare, så gick vandringen vidare till växlingskontoret. Sedan kunde man gå till järnvägskontoret och köpa sin tågbiljett, om man inte redan hade betalt den hemma i Sverige.

För den som blev kvarhållen väntade nya undersökningar och förhör tills man antingen fick fara vidare eller blev hemskickad. Ca 80 % blev insläppta samma dag de kom, och de resterande 20 % fick nästan alla komma in i landet senare, men cirka 1 % skickades tillbaka till hemlandet. I siffror blir det omkring 200 000 under tiden fram till 1924. Bakom dessa siffror döljer sig rader av tragedier.

 

 

Framme i Amerika

Vad var det då som emigranterna kom till, var det det förlovade landet? Carl Ludvig Fredriksson från Moo *3 socken skriver 1894 till sin svåger Emanuel Olsson från Tyft och berättar: 

De flesta svenskarna stannade i städerna

1910 bodde inte mindre än 60 % av svenskfödda amerikaner i städerna. Det verkade som svenskarna kombinerade flyttningen till ett annat land med att flytta från landsbygden till städerna. De många emigranterna kom till expanderande städer som Chicago och Minneapolis. Arbetsmarknaden i de stora städerna hade mer att erbjuda penninglösa emigranter än den amerikanska landsbygden . Detta gällde särskilt för de ogifta kvinnorna som hade haft nog av att vara ladugårdspigor hemma i Sverige. Chicago blev centrum i urbaniseringsprocessen. Antalet boende i Göteborg, Sveriges andra största stad, passerades vid sekelskiftet av Chicagos svenska befolkning, vilken var nära 150 000 av första och andra generationens invandrare. Svenskarna var särskilt betydelsefulla inom byggnadsindustrin vilket framgår av uttalandet att ”svenskarna byggde Chicago”.

 

 

De emigranter vars resor vi har kartlagt bosatte sig i 20 av Amerikas stater med en klar majoritet för de sk ”svenskbygderna”. Men även i andra stater hamnade våra ”bullingar” och då bland annat i Utah,Texas, Montana, Colorado och Oregon.

 

Det är förhoppning att ni skall finna vårt material intressant och där känna igen personer från er egen släkt. Några klarlägganden behöver göras vid sökning bland emigranterna. Det namnbruk som användes före 1910 byggde på faderns förnamn som efternamn. Vi har valt att använda det efternamn som ex vis fadern i en familj hade, som efternamn för hela familjen. När det gäller sökning på platsen i Bullaren som emigranten kom ifrån så har vi utgått från de större gårdarna, Fressland, söder och norr Naverstad, Vassbotten, Esperöd etc alltså inte de små torpställena utan huvudgården. Sökning efter emigranter kan alltså göras både på namn och gård.

 

*Emigrationen från Bullaren*

Vi uppskattar att ungefär 2 500 personer begärde utflyttning till Usa och Kanada. Det finns ett stort mörkertal här då många emigranter först åkte till Norge och sedan vidare över Atlanten. Vi har också alla de som inte anmälde utflyttning utan bara gav sig iväg.

De första emigranterna som vi har spårat är fem ungdomar, fyra män och en kvinna, varav fyra kom från Mo socken och en från Naverstad. Det var Pål Ingelsson Augustin, Olof Andersson Ehn, Elias Andersson Ehn, Johan Larsson och Catharina Olsdotter. Catharina gifter sig 1852 med Olof Andersson Ehn och sällskapet lämnar Sverige 1853-04-14 (datum för utflyttningen). Vi har lite information om Pål Ingelsson Augustin och hans liv i USA. Vi är ganska säkra på att dessa personer är de första att ta det stora steget att lämna hemtrakten för ett liv långt borta.

1 Utdrag ur artikel skriven av Ulf Beijbom, 1996.

2. Albert Gustafssons resedagbok har översatts av hans sondotter

  Christina Gustafsson

3. Brevet om systrarna Olsson från Tyft tillhör och har översatts av

  Birgitta Karlsson, Kungälv

4. Utdrag ur artikeln ”Ellis Island – hoppets och förtvivlans ö”.

  Elisabeth Thorsell, 2000. Tryckt i Släkthistoriskt Forum 5/2000

© Copyright bullaren-emigranterna.se